Just call my name

Försöket ifrån min bror och pappa att lugna mig ikväll hjälpte inte direkt. Tårarna bara rann ur mina ögon, näsan snörvlade och jag försökte visa att jag är rädd, så rädd för att mista pappa.
Men de försökte hålla humöret uppe med att vi alla ska se positivt på framtiden och hoppas på det bästa, det fattar jag med. Men tänk om det inte går som vi alla vill?!
Det tog mig 1,5 timme att försöka samla mig, jag skulle tvätta av ansiktet men då kom det bara ännu mer tårar. Jag grät så att jag knappt fick luft. Hjärtat det värker i hela kroppen av sorg.
Jag lovar att jag försöker mitt bästa, men jag kan inte längre jobba bort smärtan som finns innom mig. Kan man inte bara få lov att bryta ihop, somna i en hög och inte vakna föräns mardrömmen är över????

Och min farmor, å vad jag önskar att hon skulle kunna få in. Att doktorn inte bara ger pappa ett piller så att cancern försvinner. Det finns inte, det är endast pappas krops kamp mot cancern som kommer kunna avgöra vad som kommer att ske. Och det suger apa som jag säger, allt detta suger apa.

Jag kom äntligen iväg till min kurator idag och det är jag såå tacksam för. Det var skönt att kunna prata av sig och slippa tänka på alla andra och hur jag ska bete mig. Jag var inte långt ifrån tårar där heller men vågade inte riktigt släppa på spärren. Jag är rädd för att inte kunna sluta gråta, det finns så mycket som behöver komma ut. Hemma känns det som tabu att visa vad jag känner, jag kan inte le och vara som jag har varit. Jag är trött och orkar inget alls, all energi är borta. Samtidigt som jag börjar få dåligt samvete för att jag mår dåligt och behöver så många andra när jag inte riktigt orkar att ge tillbaka just nu. Jag vill ge så mycket men jag klarar inte för jag klarar knappt att trampa mitt eget vatten. Det känns som om jag sjunker.

Min bror jobbar sig igenom allt, han når snart väggen och jag hoppas att jag då kommer ha ork till att hjälpa han upp igen för det kommer till att bli en kamp.

Allt är inte okej