Just call my name

För en stund så trodde jag att jag hade lyckats glömma vad jag känner inerst inne.
Det var som om jag inte tänkt så mycket på sjukdomen den senaste tiden.
Pappa fyllde 50 år i Onsdags. Jag och lillebror var och hälsade på. Det var skönt att se pappa. Han var lite trött eftersom det var cellgifts vecka så jag trodde att allt var som vanligt med lite illamående. Vi hade bokat in Lördag kväll för att ta ut pappa och Ollie på middag för att fira. Men precis när jag fått på mig skor och jacka ringer pappa och säger att han inte riktigt känner sig i form. Så vi bestämmer oss för att ställa in middagen för kvällen och ladda batterierna för morgon dagen ist. När vi la på och när jag hade avbokat bordet så känndes det som en sten hade kastats emot mig. Jag förstår att han inte mår bra men nu när jag inte har bott hemma på ett par månader så hade jag försökt att glömma det som jag har sett.

Och jag måste nästan ha lyckats. Men det gjorde så ont att inse att pappa faktiskt är dålig än.

Ikväll pratade jag med han igen. Och han kännde sig inte speciellt orolig över läkarbesöket som kommer komma den 4 okt. Då ska läkaren berätta om vad undersökningen visat. Men pappa tyckte inte att det känndes som om det skulle bli en operation.

Detta blev ännu ett tillbaka drag. Så nu har jag det på hjärnan. Svårt att sova. Vill inte heller ta någon insomningstablet för jag blir så groggy av dem efter åt.

Ska försöka sova men inte lätt.

God natt alla!