Just call my name

Julen är nu överstökad och klar, försöker blicka framåt. Pappa blev dålig två veckor innan jul så han kunde inte ta sina cellgifter. Efter Jul känner han sig i te helt pigg heller så han har hoppat ännu en behandling med cellgifter. Jag förstår han samtidigt som jag tycker att det är jobbigt att han valde bort cellgifterna denna gång med. Men man måste inte tycka det är okej, jag får tycka vad ja vill men jag accepterar hans beslut.

Undesökning av lungorna beräknas till den 10 Januari. Kommer vi få några svar tro? Tiden som nu är så ovis. Att inte veta om andra gången cellgifter har tagit bort cancern som finns i pappas lungor. Men samtidigt så vill jag leva vidare i ovisheten för då är det inget som säger att pappa försvinner innom en viss tid. Jag vet inte vad som är bäst alls.

Men jag har kommit fram till att jag måste vända den här svåra tiden till något bättre. "I need help to help others". Jag tror att jag hade mått bra om det fanns en grupp som jag skulle kunna vända mig och kunna säga vad jag tycker utan att folk tycker att jag är konstigt. Det finns så mycket känslor som ligger och trycker. Jag har turen att ha en vän som har gått igenom en förlust av sin pappa ganska nyligen som jag känner att jag kan prata med. Sen har jag andra vänner med som stöttar och vill förstå men det kan inte riktigt hjälpas att de ej kan förstå på samma sätt.