Verkligheten slår en i ansiktet

Jag har börjat känna att jag inte vill besöka pappa. För om jag inte är där så känns allt inte hopplöst. Det gör det inte när jag är där heller igentligen. Det är som att gå till gymmet vissa dagar är det så segt att komma iväg men när man väl har drgit sitt feta arsle dit så är det helt underbart. Så känns det med pappa nu. Jag är glad att jag har den underbara, omtänksamma pappa som jag faktiskt har. Trotts att han mår dåligt så orkar han bry sig om mig och min bror. Jag har upptäkt att jag slutat att grubbla på sånt som jag inte kan ändra på ändå. Grubblar gör jag ändå men det är nuet och sånt som jag faktiskt kan ändra på eller göra bättre. Att tänka på mig och konsentrera mig på min hälsa och vikt gör att jag mår bättre med. Och att jag inte berättar allt för pappa heller som att jag har tillbringat dagen i Köpenhamn idag. Det är inget jag tänker hålla hemligt men sånt som jag inte måste berätta. Lite som att ha ett eget hemligt liv. Och det mår jag bra av. Kram Millan