Samtal med läkaren

Jag vill börja dagens inlägg med att berömma läkare och sjuksköterskor på Halmstad Sjukhus. För deras engagemang och tydlighet. Det betyder mycket för oss anhöriga och även pappa. Mitt i all den här röran så finns de dessa personer som lägger en hand på axeln och ger en kram innan man går.

Idag var det dags för det efterlängtade men samtidigt fruktade samtalet med pappas läkare. Jag har bett om att få vara med och träffa läkaren, för jag vill också ha informationen direkt. I väntrummet så var jag lugn men när vi visades in till läkarens rum så blev jag genast nervös över vad vi skulle få veta. Jag kände mig lätt svimfärdig fast att jag satt ner i stolen.
Läkaren började samtalet med att fråga hur pappa mådde/mår. Pappa beskrev att orken inte var den samma och att biverkningarna ifrån de senaste cellgifterna ständigt påminner han om att han är sjuk. Stickningar i fingrar och händer, jobbigt med alla kalla ytor. Han berättade också om tröttheten som ständigt gör sig påmind och att han ändå inte kan sova trotts att han är så trött.
Nu mera så kan pappa sitta och nicka till när vi äter, sitter och pratar eller om han sitter vid datorn så blir han bara tyst och då har han somnat. Men han kan inte sova länge. Och verkar inte ha någon större koll på när han nickar till.
Efter att pappa berättat hur han mår så sa läkaren att det kunde hon se på röntgenbilderna. Hon berättade hur cancern i lungorna hade växt, att levern nu var angripen, det har börjat växa i magen också. Cancern såg oförändrad ut i bäcken botten.
Läkaren frågade om pappa hade tänkt mer på att få cellgifter i tablettform. Hon sa att det troligtvis inte skulle hjälpa. Men hon och pappa kom överrens om att det inte skadar att testa denna behandling heller. Xeloda capecitabin heter cellgifterna som pappa har fått, de ska tas två gånger om dagen i två veckor + en veckas uppehåll. Sen ska cykeln börjas om igen så vidare inga biverkningar dyker upp. Biverkningar kan vara Diarré, blåser i munnen, händer och fötter kan svullna upp och bli röda med klåda, illamående, aptitförlust, kräkningar och buksmärtor.
Jag glömde fråga men detta är mest troligt den sista behandlingen som kan ges i nu läget. Jag vet inte alls vad som händer efter detta. Det kom upp massa frågor efter mötet med läkaren som jag får skriva ner och ta reda på svaren. Jag kan inte riktigt sova nu, efter mötet var jag så trött och sov tre timmar när jag kom hem. Nu känner jag mig bara ledsen och nerstämd.
Efter att vi pratade med läkaren så kom pappas sköterska som har haft hand om honom under cellgiftsbehandlingarna. Hon visade de nya medicinerna som pappa fick i en dosett, sen hade hon en liten ”goodibag” med hand- och fotsalva, lite information, tandkräm, compeed plåster som ska hjälpa till att läka sprickor som pappa har fått i fingertopparna. Efter strålningen i Lund så har sår svårt att läka av sig själv. Pappas kropp är sliten efter alla preparat som han har fått under två års tid. Det är ju inga snälla saker som de stoppar i han så det är ju inte konstigt att kroppen tar stryk.

Det har varit alldeles för mycket tankar idag. Jag kommer på mig själv med att bli apatisk, jag har ingen större koll på vad jag gör hela dagarna. Sen jag blev arbetslös igen så har det blivit värre. Jag är trött, mår dåligt och orkar inte ta för mig något. Något som är illa som jag inte har vågat erkänna tidigare är att jag tappat matlusten, jag känner inte att jag är hungrig. Det kan också förklara till varför jag är trött. Men jag tycker inte om att äta. Det är inte kul. Jag tror inte att det syns så mycket ut åt för när jag är med andra så äter jag normalt. Det är just det här med att äta själv som jag inte klarar. Och vist vet en 25 åring att man måste ha mat. Men det hjälper inte i alla fall. Tanken på mat får mig till att må illa. Jag försöker dricka mycket vatten för att inte torka ut kroppen. Det jag äter är antingen något salt eller något söt. Om jag äter sött så slipper jag äta jätte mycket för att kroppen ska få lite snabb energi. Någon som har tips på mat som man kan stoppa i sig? Något som inte kräver för mycket tid? Men vill samtidigt inte leva på snabbmat.

Känslan av rastlöshet är ständigt på mig. Jag vet inte riktigt vad som är meningen med ”nuet” jag tycker att det är jobbigt att inte veta när det kommer bli dags att gå vidare. När tar denna hemska mardröm slut? Jag vill tillbaka till ”mitt” liv, det som jag äntligen hade planerat innan cancern kom. Jag förstår nu varför gammelmorfar sa till mig att åka iväg till college innan det skulle bli för sent. Om jag inte hade åkt hösten 2010 så hade jag ju inte haft något att komma tillbaka till. Då hade troligtvis inte min dröm blivit av alls med att läsa i USA. Och nu har jag bestämt mig för att åka tillbaka och slutföra min utbildning till hösten 2013.

Dock så känner jag att jag behöver vara hos pappa nu, den tiden som finns. Jag funderade i det förra blogginlägget på om jag skulle jobba i Europa under våren men tror inte att jag kommer klara det. Så det är nog bäst att försöka hitta något jobb här omkring men det är svårt med tanke på krisen som slår till just i Halmstad när 15 % av hamnen går i stupet samt ett av våra största företag med 240 anställd plötsligt läggs ner.

Så många tankar och så lite sömn.

Love Millan