Anorher day with sorrow in my heart

Älskade Pappa,

De senaste veckorna rusar förbi, allt går fort. Men sen kommer det dagar som är väldigt tunga som idag. Idag verkar inget gå som det ska, jag är inte fokuserad. Vill bara lägga mig under ett täcke och dö. Känner inte alls för att fortsätt jobba för en framtid utan dig Pappa. Kan jag bara ge upp? 

Det skulle vara skönt, att slippa se och höra mer bara få försvinna. Få vara med dig igen. Jag saknar att höra hemma, när jag var med dig så visste jag alltid att jag var hemma. Jag saknar föräldern som jag litar på som inte längre finns i samma värld som mig. Jag hör ständigt folk som pratar om hur hemsk cancern är. Hör jag inte så ser jag någon text. Allt sånt får mig att tänka på dig och sakna dig ännu mer. Frågar varför du behövde dö. 

På min engelska lektion så läser vi noveller och short storys. Vi diskuterade i måndags "The Yellow Wallpaper" av Charlotte Perkins Gilman. Författaren blev diagnosticerad av en obotlig cancer, hon valde därför att ta sitt liv. Och min lärare sa att alla författare tog livet av sig och var psykiskt sjuka, av veckans litteratur. Då blev jag arg, vist vi har läst om många författare som har haft svåra störningar. Men Charlotte Perkins Gilman hade obotlig cancer! Skulle hon då invänta smärtan på att dö av naturliga skäll. Behöva se sin kropp stänga av sig själv och förbereda sig på en säker död? Där organ efter organ stängs av utan att kunna påverka sitt eget öde?! Där tycker jag att man med värdighet kan få välja att avsluta sitt eget liv. Jag vill aldrig se någon genomlida det du fick gå igenom Pappa. Det är inget rättvis avslut på livet att plågas genom. 

Jag har haft mardrömmar många nätter i rad där jag genom lever våra sista veckor och dagar. De sista timmarna var extremt jobbiga. Väntan på att du försvann ifrån oss. Vi höll dig i handen och det enda vi kunde hoppas på var att morfinet räckte så att du slapp vara medveten om vad som hände. Att du slapp smärtan. Organen stängde av sig ett efter ett och du började bli blå. Det började vid fötterna och steg, när levern slutade fungera och du blev gul runt ögonen och det blåa steg. Sen fick du inte mer luft, hjärtat stängde av sig och du var borta för all tid fram över. Men all spänning släppte och kroppen återtog sin normala färg. Det såg ut som du sov. Men du var borta. För alltid framöver! 

Smärtan går inte att beskriva, det närmsta jag skulle vilja säga att jag vill dö av smärta! 

Idag skickar jag med en bild på ett flygplan till dig, du skulle ha älskat att komma hit och titta på alla amerikanska flygplan. Detta är ett Douglas plan, kanske säger det dig mer än vad det gör för mig. Jag ska besöka flygmuseet en dag. Titta på lite plan för oss båda. 

Jag älskar dig Pappa! 

Love Millan