Din röst
Älskade Pappa,
Vad jag vill berätta, allt som jag gör. Skulle så gärna vilja plocka upp telefonen och slå det nummer som jag kan utan och innan till, men jag är rädd, för vad ska hända när du inte svarar. Signalerna som går. Tänk så svarar någon annan, det skulle jag inte klara av.
Livet utan min pappa är svårast av allt. Att aldrig kunna krama om dig igen, höra dig prata. Jag ångrar att jag inte filmade mer, för vad har jag nu som skulle kunna påminna mig om din röst?
Kanske är det sorgen och stressen över att inte ha dig kvar. Som gör att jag verkar glömma. Men jag hoppas att så är fallet för jag vill inte glömma din röst. Jag vill fortfarande kunna höra dig.
Jag älskar dig!
Love Millan
Vad jag vill berätta, allt som jag gör. Skulle så gärna vilja plocka upp telefonen och slå det nummer som jag kan utan och innan till, men jag är rädd, för vad ska hända när du inte svarar. Signalerna som går. Tänk så svarar någon annan, det skulle jag inte klara av.
Livet utan min pappa är svårast av allt. Att aldrig kunna krama om dig igen, höra dig prata. Jag ångrar att jag inte filmade mer, för vad har jag nu som skulle kunna påminna mig om din röst?
Kanske är det sorgen och stressen över att inte ha dig kvar. Som gör att jag verkar glömma. Men jag hoppas att så är fallet för jag vill inte glömma din röst. Jag vill fortfarande kunna höra dig.
Jag älskar dig!
Love Millan
Hej Camilla!
SvaraRaderaJag såg ditt inlägg på cancerfonden och bestämde mig för att svara, för när det hände mig behövde jag svar som jag aldrig vågade fråga efter. Jag heter Kajsa, och min mamma fick bröstcancer när jag var tio år. Efter behandling försvann det, och hon fick ett återfall när jag var 17. Min fina, älskade mamma. Hon gick bort ett par månader senare, och jag var ett vrak. Jag grät varje dag och pratade med henne när jag skulle sova för att jag inte ville acceptera att jag aldrig mer skulle få se henne och höra hennes röst. Jag fick förslaget att gå i terapi, men jag kände aldrig att jag kunde eller ville prata med någon. De skulle ju ändå inte förstå. Precis som du nu, så skrev jag av mig. Sida efter sida men dagbok, och det hjälpte faktiskt.
Vad jag iallafall vill få fram, är att tiden läker sår. Det är faktiskt så. Jag saknar mamma, det kommer jag alltid att göra. Men dessa sista bilder av henne i sjukhussängen som lyste så starkt i mitt minne och hotade att bryta ner mig totalt har ersatts av alla fina minnen jag har av henne. Jag och mina syskon kan skratta åt dumma upptåg och le när vi tänker på henne. Livet är inte rättvist, min mamma kommer aldrig att få träffa mina framtida barn, gå på mitt bröllop, träffa min pojkvän. Men jag skattar mig ändå lycklig, för att jag fick ha henne som min mamma, i 17 år.
Kram
Hej Kajsa!
SvaraRaderaTack för ditt fina inlägg! Det är skönt att veta att fler förstår. Det är inte alla som kan förstå och det går ju inte att begära heller. Jag hoppas att det blir lättare som du säger. Att en dag kommer det att kännas okej.
Nu oroar jag mig för första julen utan Pappa. <3
Många kramar till dig!