A pice is missing and the pice is you

Älskade Pappa,
I natt så träffade du ditt första barnbarn, du var så glad och din lycka spred sig genom natten. Jag önskar så att det var i denna värld som du kunde vandra med flickan på din arm, och prata med mig. Vi besökte platser som betytt mycket för oss. Vi pratade och vandrade och för en stund så trodde jag att allt var sant. Tills jag kom på att du inte längre finns hos mig. Smärtan hugger i bröstet än, fast att jag har varit vaken i ett par timmar. Jag önskar att jag kunde förklara smärtan som jag känner men det verkar inte gå... Inga ord kan trösta mig, det vet jag men det hade varit skönt att få känslorna tillkännagivna. Utan att höra försöken till att bli tröstad eller att det är dags att se fram åt. För det hjälper inte att höra det, snarare så blir det värre. Det är saker som jag redan är väl medveten om att jag behöver men det får inte känslorna till att försvinna.
Den enorma saknaden och tomheten sitter fortfarande som ett svart hål i mitt hjärta och jag kan inte laga den bit som saknas, och hur lär jag mig att leva med det?

Love Millan