Undersökningar och samtal med läkaren...

...är nu bokade in i kalendern och det är än veckor av ytterligare ovishet som kvarstår. Efter mitten på April så vet vi lite mer hur den närmsta tiden kommer att se ut, om det blir operation eller inte.

Det är jobbigt för pappa börjar bli "bitter" och jag klandrar han inte, svårt att bli annat när man är sjuk och har ont dagarna i ända. Vad mer kan man bli lixom?! Men jag försöker intala mig själv om att det inte är pappa utan hans sjukdom som gör detta. Det tär på ens psyke iaf. Jag måste se till att hitta någon att prata med som inte finns med i familjen lr vänner kretsen. Det skulle nog vara skönt med en utomstående.

Frågor ifrån familjen, alla undrar hur det går för pappa. Det känns som om man maler på samma sak hela tiden och för att inte bryta ihop så försöker jag hålla ett leende på läpparna men när någon av pappas syskon eller farmor frågar hur det är idag. Så är det inte alltid jag vill säga rent ut att det ät hemskt. Att han har ont så mycket som han har för då måste jag tänka efter på hur det verkligen är. Hur dålig han är.

Jag gör allt jag kan för att inte tänka på sjukdomen och att behandla pappa som om inte Cancern vore där. Men ändå bry mig om hur han mår "idag" även om det oftast blir samma svar varje dag. "Att Cancern gör ont och trycker på, fick ta en extra värktablet idag" Det är en skör tråd att balansera på. Att hålla humöret uppe och att inte sjunka ner i dalarna och svakorna som blir som sår när jag hör hur illa han mår.

Att pappas sambo håller ihop förstår jag inte, hon har det också svårt och det är inte bara pappa utan många andra svåra saker i sin vardag. Jag har åkt iväg för att ladda batterierna men hon är knappt iväg alls. Jag oroar mig över det. Hon måste ju få lite luft att andas med.

Min bror som jobbar och inte vågar känna efter är jag mest rädd för, att han verkligen ska smälla i väggen snart. Han är alldeles för stressad och jag önskar att det fanns något "lungnande" att ge han. Och att han skulle sluta bevisa att han är bäst för allt och alla. Han borde veta att han är Älskad och helt Underbar precis som han är. Jag är stolt över min bror och den resa som han har gjort genom livet för det har inte varit lätt och tyvärr så kan jag inte säga att resten kommer till att vara lätt och "pain free" för det kommer det inte men man får helt enkelt se till de ljusa stunderna för att inte sjunka längre ner.

Att förlora min pappa är otänkbart för han är den enda föräldern som jag vet att jag kan lita på. Han går inte bakom ryggen på sina barn utan älskar oss för de personer som vi är. Han är min bästa vän och kommer alltid till att vara det så möjligheten till att förlora han finns inte, vill inte tänka på det. För det kommer att krossa mitt hjärta om det skulle inträffa "Det otänkbara" FÅR INTE FINNAS!

Love

Millan