Panikångest

I måndags kom min panikångest, det var länge sedan sist men den slog hårt. Inte smygande eller försiktigt smekande, utan pang på. Jag hade hunnit ner på bottenplan av Ikea när jag plötsligt drabbades av svettningar, yrsel, illamående, tryckande känsla över bröstet. Känslan av att det får bara inte bli så här, min pappa kan inte bara försvinna. Min värld kommer till att rasa samman fullständigt. Min pappa måste finnas kvar. Vem ska annars följa mig fram till altaret eller leka med mina barn? Vem ska finnas för mig? Min förälder kommer att dö, och jag kommer stå kvar där. Helt tom.

Pappa som ser mig för mig, han är den som förstår. Vem ska förstå mig sen? 

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att få ut allt som jag grubblar på. How?! 

Jag hade ett snabb samtal med pappa i förmiddags efter hans läkarbesök. För att citera pappa så sa han " Jag får i alla fall fyra veckors semester till innan de kan se hur strålningen har tagit." 

Jag var inte med idag, men jag känner att jag inte har någon koll på vad läkaren säger. Jag hade gärna varit där med pappa och hans sambo för att höra läkarens ord. Och inte få höra allt i tredje part. Jag vet inte vad som faller bort mellan ledet av läkaren och tills informationen nått mig. Men det är något som jag måste ta upp med pappa när vi ses nästa gång. 

Period med mycket tänkande märker jag att jag håller på att komma in i nu. Det går lite i perioder hur mycket som jag tänker på sjukdomen och framtiden. Jag ställer in mig på det värsta så kan det i alla fall inte bli värre. Jag tänker mycket på hur det kommer vara den dagen som pappa försvinner. Hur kommer jag att sörja? Hur kommer min bror att sörja? Hur kommer pappas sambo att klara det hela?! 

Vill bara skrika rakt ut att jag inte orkar med denna plågsamhet längre!!! 

Jag hälsade på min farbror i måndags med och det var skönt att kunna prata med han. Han e allt bra snäll. 

Vi pratade mycket om pappa och vad som händer med sjukdomen. Men vi pratade andra roliga saker med. Så det är jag glad för. Det blev ett långt besök två timmar trodde jag men när jag skulle gå så sa han att du vet väl att min klocka går en timme efter så när jag trodde att klockan var två så var hon faktiskt tre! haha 

Love Milla