4500kr/mån för morfinsprutor
Läkaren kan inte hjälpa pappa, det var hårt att höra men värre blev det. Eftersom tre kotor i ryggraden är sönder så är det ju förståeligt att pappa har ont. Morfintabletterna och metadonet tar hårt på han. Så nu under tiden som pappa låg inlagd på sjukhuset så fick han morfinsprutor i magen i stället. Och de har lyckats dämpa smärtan utan att pappa har känt sig mosig i huvudet. Yes äntligen något som fungerar tänkte jag, för ont är det sista han ska ha om det går att undvika. Då får jag veta att dessa sprutor kommer kostan 150kr om dagen, ta det gånger 30 så hamnar månadspriset på 4500kr och det är inget som ingår i högkostnads skyddet! En redan ansträngd ekonomi som sjukskriven har inte råd med en sån saftig räkning. Pappa ska prova om det finns något annat som kan hjälpa lika bra som han kan ha råd med. Jag sa till han att om han inte hittar något annat som lindrar lika bra så vill ja hjälpa till och betala. För ont ska han inte ha om det går att undvika. Det är flera i släkten som har erbjudit sig att hjälpa till ekonomiskt och det känns skönt.
Nu bär det snart av hem efter en månad i Stockholm. Distansen till cancern har varit väl behövd och jag har kunnat arbeta mig trött istället för att gå hemma å grubbla.
Jag har haft så gott som daglig kontakt med pappa via telefon och han har verkligen försökt att hålla modet uppe och kanske låta lite bättre än vad han egentligen är. När jag har pratat med hans sambo så har det visat sig att han har trillat ihop och inte kunnat resa sig igen. Gått dubbel vikt pga ryggen. Pappa vill så mycket men kroppen vägrar lyssna på han.
Det gör ont i mig att se att pappas kropp blir allt sjukare och vägrar fungera. Det stänger ner och förbereder sig på en evig vila. Aldrig mer ska jag få se den kropp som har tillhört min pappa, den som jag har vuxit upp med. Som jag fått kramar av, den som har klappat mig på axeln, visat mig hur man gör saker. Den kropp kommer att försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Själen av pappa kommer dock att finnas kvar runt mig, men inte i den fysiska form som jag är van vid. Redan nu är det tungt att andas, tårarna rinner längs kinderna och jag fylls av panik inför den dagen så min pappa slutar vara fysisk. Då hans kropp stänger ner för all framtid.
Den dagen lär bli den mörkaste av alla dagar.
Love Millan
Nu bär det snart av hem efter en månad i Stockholm. Distansen till cancern har varit väl behövd och jag har kunnat arbeta mig trött istället för att gå hemma å grubbla.
Jag har haft så gott som daglig kontakt med pappa via telefon och han har verkligen försökt att hålla modet uppe och kanske låta lite bättre än vad han egentligen är. När jag har pratat med hans sambo så har det visat sig att han har trillat ihop och inte kunnat resa sig igen. Gått dubbel vikt pga ryggen. Pappa vill så mycket men kroppen vägrar lyssna på han.
Det gör ont i mig att se att pappas kropp blir allt sjukare och vägrar fungera. Det stänger ner och förbereder sig på en evig vila. Aldrig mer ska jag få se den kropp som har tillhört min pappa, den som jag har vuxit upp med. Som jag fått kramar av, den som har klappat mig på axeln, visat mig hur man gör saker. Den kropp kommer att försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Själen av pappa kommer dock att finnas kvar runt mig, men inte i den fysiska form som jag är van vid. Redan nu är det tungt att andas, tårarna rinner längs kinderna och jag fylls av panik inför den dagen så min pappa slutar vara fysisk. Då hans kropp stänger ner för all framtid.
Den dagen lär bli den mörkaste av alla dagar.
Love Millan
Kommentarer
Skicka en kommentar