Länge sedan som jag skrev...

Pappas värk går inte över utan är troligtvis muskler som lägger av i kroppen. Det är svårt för han att bära upp sig själv.
Jag blir bara så ledsen över allt som jag vill att han fortfarande ska hinna uppleva. Men som sjukdomen tar i från han. Pappa ska ju vara med mig, inte försvinna för att någon dum cancer inte kan lämna han ifred. Vem ska annars stå vid min sida? Vara min bästa vän?
Det är så tungt nu. Jobbigt att det blir värre och det känns som om det går snabbt nu. Alldeles för snabbt.
Den värk och sorg som jag känner är bara så obeskrivlig. Och sen kan jag lägga rädslan ovan på allt.

Love Millan