Hjärtats tunga slag

Älskade Pappa

Att lära sig att leva utan dig är något av det svåraste som jag måste ta mig igenom. Jag vaknar upp och vet att du inte finns, suckar tungt och önskar att allt varit en dröm. Försöker ta mig ur sängen, ett ben i sänder slänger jag över sängkanten innan det är dags att resa på sig. Å vad jag önskar att du är kvar på denna jord. Sen kommer nästa moment när jag tittar mig i spegeln och blir påmind om att jag är din dotter, fast att vi inte var så lika på utsidan så var vi tvillingar på insidan. Men det finns ändå de drag i mig som speglar dig i min spegelbild. Hjärtat får sig en törn men jag försöker raska upp mig och tänka att här kan jag inte stå för alltid. Frukost, kläder och kolla buss tiderna på mobilen och sen iväg till skolan. Väl framme vid skolan och ritbordet så tänker jag allt som oftast att detta skulle vi kunna dela du och jag. Allt som du hann lära mig inom byggbranschen har gjort att jag hänger med på ett annat sätt i lektionerna när vi lär oss om väggar, byggmaterial, tjocklekar. Ibland ifrågasätter jag lärarna, och andra gånger så är det lite olika byggtekniker här i Los Angeles jämfört med i Sverige. Väggarna är tunna och isolering verkar de knappt veta vad det är. Sen blir det snabbt lunch och byte till en annan klass. Jag byter campus och går förbi flygplanen och då tänker jag på dig och dina små flygplan som du hade så kul med. Här finns dina modeler i större storlek. Jag hör mitt hjärta som slår tungt i bröstkorgen, sorgen finns där än. Den går inte bort. Iväg på nästa lektion med fokus på professorn som står och pratar om saker som jag ska kunna. Ibland tappar jag bort mig men mest så hänger jag med för jag vet att jag måste ta nästa tunga steg för att fortsätta att röra på mig fram åt. Backa är ju inget alternativ. Lektionen tar slut och det blir dags att åka hem, laga lite mat och läsa läxor. Bäst så tycker jag om min Kin Pe klass som är styrketräning, där kan jag pressa ut min ilska och sorg. För hur annars kan jag få ur mig saknaden, ilskan, hjälplösheten och rastlösheten? Lyfter vikter, springer i trappor, gör armhävningar, sit ups, kämpar på för det är vad mitt liv går ut på. Så är det att kämpa, varje dag är en ny dag och det är många hinder som ska komma övers innan det är dags för sängen för att nästa dag vakna upp och göra samma sak igen.

Det är så det känns för mig efter att ha förlorat min Älskade Pappa, det känns inte som det tar slut men det finns inget sätt i världen till att gå baklänges så jag gör mitt bästa för att få mitt liv till att gå fram åt. Hjärtat fortsätter att slå tunga slag och hjärnan hoppas på att få vakna upp och inse att allt slit bara varit en hemsk mardröm.

Love Millan