100912

Fisketuren gick bra igår, vi var ute i sex timmar med båten. Pappa klarade sig utan smärta men det som är värre är att han har svårt att andas. Tumören täpper till större delen av syrevägen i lungorna. 

När vi kom hem så märktes det riktigt hur jobbigt det var för han. Ska det behöva sluta med att han inte får någon luft? Ska han behöva kvävas ihjäl?! 

Jag är ledsen och känner att det inte går att påverka. Det går inte att beskriva hur hemskt det är att se på. Jag är rädd, rädd för att hans lungor ska sluta fungera. 

Pappa är tröttare än han var sist jag såg han, det är bristen på syre som gör han så trött. Han kan sitta vid maten och somna till. 

Idag så har jag kört ner pappa till Lund. Första strålningen idag. Personalen är trevlig men det är ett hemskt ställe att sitta på. Väntrummet är fullt av patienter som väntar på sin strålning. 

Väntrummet ligger i källarplan och här är kallt och mörkt. Någon droppande vatten vägg finns också men pålandet tycker jag inte om. 

Om två och en halv vecka så fyller pappa år, 51 år. Tiden sen förra året har gått fort, och det har varit hemskt jobbigt. Jag har varit sjukskriven och haft en period där jag har varit riktigt nere. Beskeden ifrån pappas läkare har inte blivit bättre. 

Det som jag under året beundrar är min pappas styrka och envishet. Han har aldrig slutat kämpa. Tyvärr så begränsar kroppen vad som är möjligt att utföra i fysiskt arbete för pappa. Han vill så mycket men kroppen hänger inte riktigt med. 

Idag är jag rädd

Love Milla