Förvirrat hopp
Allt har varit så rörigt, jag trodde att jag viste vad som pågick med pappas sjukdom. Men alla närståenden som säger att "det ska bli okej och vist kommer han att klara sig. Per-Anders är en stark människa. Han klarar allt" Pappa är stark, han är den modigaste jag vet. Och så många svåra hinder han har haft genom åren. Men cancern kommer han inte att klara av. Min älskade pappa kommer inte att bli frisk.
Som det ser ut nu så sitter huvudtumören i tjocktarmen men efter som cancern har satt sig på lungorna så opererar inte läkarna bort huvudtumören. I centrala delen av lungorna så har de tumörerna inte växt mer än sist. Dock sitter där en annan tumör i lungspetsen som har växt 5 mm så den är nu uppe på ca 20 mm.
Igår när pappa berättade det så förstod jag inte riktigt. Så i morse var det skönt att kunna prata rent ut med han så jag är med i svängarna.
Det är inte så att jag inte har önskat att min pappa ska bli frisk men jag har haft en känsla av att han inte skulle klara sjukdomen. När sen familjens tjat om att vist ska han bli bra. Det har fått mig till att hoppas lite mer. Men nu känns det jobbigt att de fått mig att tänka "att pappa blir bra". Det blir han inte.
Läkarna ska ge han en ny behandling för att hålla cancern i schack men inte för att bota han. Förhoppningsvis så kan han få leva ett tag till och må bra. Men den nya behandlingen kan komma med allvarliga biverkningar som att tappa finmotoriken i fingrarna, tappa känsel i armar och ben. Så om pappa kommer känna av minsta biverkning så vill han sluta med den behandlingen.
Min dröm som har varit under hela denna resa med cancern skulle vara till att få pappa att åka Hurtigruten i Norges fjordar. Det hade varit skönt att få uppfylla en av hans önskningar.
Så det hade varit skönt att bara just nu vara ekonomisk oberoende.
Just nu så läser jag boken "Vård av cancersjuka" av Gunnar Birgegård och Bengt Glimelius.
Med de beskeden som vi fick nu så försöker jag lära mig mer om den tid som finns kvar. Vilken hjälp man kan söka för den sjuke. Jag hade tänkt att läsa hela men eftersom läget är som det är. Så hoppade jag direkt till slutet som handlar om vård den sista tiden.
Författarna skriver om att de inte ska ta ifrån den sjuke sitt hopp. Därför läger de upp på förslag om vilka kommentarer som läkarna använder sig av. De föreslår vad man ska säga. I stället för att säga "Det finns inget mer som vi kan göra för dig längre". Man förklara för vårdtagare att behandlingen kommer till att byta mål med behandlingen. Att det nya målet är att hålla patienten levande ett så normalt liv som möjligt den sista tiden.
Jag har inte varit med pappa på läkarbesöken men han har haft sin sambo med sig. Så det jag får höra i tredjepart
har känts lite rörig. Men jag har ändå hört att det var inte aktuellt med en operation i nuläget. Men efter att ha haft samtalet med pappa i morse så sa han att det inte kommer bli någon operation för hans del.
Så detta är läget nu,
Pappa ska dö, vet inte när eller hur men han klarar inte cancern.
Huvudet förstår detta fullt ut men hjärtat kan inte sluta hoppas.
Jag älskar dig pappa!
Milla
Som det ser ut nu så sitter huvudtumören i tjocktarmen men efter som cancern har satt sig på lungorna så opererar inte läkarna bort huvudtumören. I centrala delen av lungorna så har de tumörerna inte växt mer än sist. Dock sitter där en annan tumör i lungspetsen som har växt 5 mm så den är nu uppe på ca 20 mm.
Igår när pappa berättade det så förstod jag inte riktigt. Så i morse var det skönt att kunna prata rent ut med han så jag är med i svängarna.
Det är inte så att jag inte har önskat att min pappa ska bli frisk men jag har haft en känsla av att han inte skulle klara sjukdomen. När sen familjens tjat om att vist ska han bli bra. Det har fått mig till att hoppas lite mer. Men nu känns det jobbigt att de fått mig att tänka "att pappa blir bra". Det blir han inte.
Läkarna ska ge han en ny behandling för att hålla cancern i schack men inte för att bota han. Förhoppningsvis så kan han få leva ett tag till och må bra. Men den nya behandlingen kan komma med allvarliga biverkningar som att tappa finmotoriken i fingrarna, tappa känsel i armar och ben. Så om pappa kommer känna av minsta biverkning så vill han sluta med den behandlingen.
Min dröm som har varit under hela denna resa med cancern skulle vara till att få pappa att åka Hurtigruten i Norges fjordar. Det hade varit skönt att få uppfylla en av hans önskningar.
Så det hade varit skönt att bara just nu vara ekonomisk oberoende.
Just nu så läser jag boken "Vård av cancersjuka" av Gunnar Birgegård och Bengt Glimelius.
Med de beskeden som vi fick nu så försöker jag lära mig mer om den tid som finns kvar. Vilken hjälp man kan söka för den sjuke. Jag hade tänkt att läsa hela men eftersom läget är som det är. Så hoppade jag direkt till slutet som handlar om vård den sista tiden.
Författarna skriver om att de inte ska ta ifrån den sjuke sitt hopp. Därför läger de upp på förslag om vilka kommentarer som läkarna använder sig av. De föreslår vad man ska säga. I stället för att säga "Det finns inget mer som vi kan göra för dig längre". Man förklara för vårdtagare att behandlingen kommer till att byta mål med behandlingen. Att det nya målet är att hålla patienten levande ett så normalt liv som möjligt den sista tiden.
Jag har inte varit med pappa på läkarbesöken men han har haft sin sambo med sig. Så det jag får höra i tredjepart
har känts lite rörig. Men jag har ändå hört att det var inte aktuellt med en operation i nuläget. Men efter att ha haft samtalet med pappa i morse så sa han att det inte kommer bli någon operation för hans del.
Så detta är läget nu,
Pappa ska dö, vet inte när eller hur men han klarar inte cancern.
Huvudet förstår detta fullt ut men hjärtat kan inte sluta hoppas.
Jag älskar dig pappa!
Milla
Kommentarer
Skicka en kommentar