Frustrerad

Jag blir arg, ledsen, frustrerad över tiden som är här och nu! Jag kan inget göra åt saken heller. Alla tycker vi olika och jag kan ha fel. Jag vill inte anklaga någon utan bara skriva mina känslor. Försöka få ur mig det som sakta kväver mig.
Jag vet vart denna mardröm slutar och inget kan jag göra. Det är som att inte kunna vakna ur sin egen mardröm, ser hur det hemska kommer emot mig men jag kan inte röra mig och absolut inte vakna. Hjälplösheten har tagit över helt.
Pappa har hamnat där han absolut inte ville. Han har blivit ett paket som har svårt att göra sig förstådd och jag fruktar att hans huvud är klart men inte klarar av att utrycka sig längre. Pappa har förlorat styrkan i benen, han kan inte ställa sig upp. Hans nerver och finmotorik är över. Han kan inte hålla i ett glas själv utan att tappa taget och få allt innehåll över sig. Han klarar inte längre att ta sin medicin och han klarar inte längre av sin egen hygien. Han har svårt för att äta och svälja och klara vätskor som vatten är svårt att få ner. Han frågar inte efter mat heller, men det finns de som tycker att vi ska stoppa i han så mycket som möjligt. Det var just detta som jag hoppades att han skulle slippa. Jag försöker hålla minen och skoja till det så att han ska ta sin medicin, mat och dryck. Men till vilken nytta?!
Jag älskar min Pappa över allt annat på denna jord men vad är meningen med detta?!

Jag har närstående peng ifrån försäkringskassan och är med Pappa de flesta dagarna. Jag känner mig hemsk som trycker i han maten och medicinerna. I have no words left!

Love Millan