Sambo twist
Jag blir fortfarande inte klok på vad jag gör som är så fel att Pappas sambo flippar fullständigt på mig?! Jag verkar bara vara till besvär och inte göra mycket rätt alls över huvudtaget. Jag är väl medveten om att situationen inte är lätt för någon just nu men det är ju inte första gången som detta händer. Det har ju varit till och från hela hennes och Pappas förhållande! Enligt henne så är jag falsk och beter mig som en ängel när Pappa finns nära och den är jag värre än fan själv när han inte är i närheten...
Om någon beter sig så är det väl hon?! Människa till att ha dubbla personligheter. Och svartsjuk.
Sen jag kom hem ifrån Stockholm för att hjälpa till med Pappa så har jag sovit hos Pappa och hans sambo. Att vara runt Pappa har slitit hårt på det psykiska planet för det är hemskt att se den som jag älskar mest ha så ont att han knappt vet var han ska ta vägen. Vi har sovit varannan natt på soffan i samma rum som Pappa för att han lätt skulle kunna få hjälp om det skulle behövas. Vilket det har gjorts ett par gånger i timmen. Vi har försökt få in rutiner och planera måltider ihop för att det dagliga livet ska bli lättare för oss båda två. Och jag föreslog en mexikansk rätt som jag ville laga och hon sa att vi kan ta det på fredag när lillebror kommer och jag tänkte att det kan vi väl. När fredagen kom och jag började plocka fram ur frysen för lunch och middag som hon sa att det fick jag ansvara för. (Hon behövde jobba, vilket inte blev av) När hon kommer så säger hon snäsigt "Vi har annan mat som är mycket äldre och som ska ätas först, du får ta lammfärs och värma ärtsoppa" Och jag sa till henne att i början på veckan så bestämde vi ju att jag skulle få laga den mexikanska rätten. "Det har jag inte alls sagt, du kan ju inte lyssna" får jag till svar.
Efter som läget är som det är så tåras ögonen lite men jag hör bara Pappas röst i huvudet, "Bry dig inte, hon är sån" så jag tänkte att jag gör som hon säger för jag orkar inte tjafsa nu. Jag svalde och försökte låsas som inget, vill inte heller bråka framför Pappa när han är så pass dålig. Dagen gick och jag började laga mat och sen kom lillebror. Vi åt och så satt vi och pratade. Min lillebror säger att han var tvungen att fixa en jobb sak och då passar jag på att fråga om det är okej att jag följer med och han säger att det går bra. Jag tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att umgås lite med lillebror och prata lite inför vårt samtal med Pappa och hans sambo om hur det ska bli när Pappa inte finns längre.
När vi kommer tillbaka så flyger Pappas sambo upp i ansiktet och skriker åt mig "Var fan har du varit?!" Jag svarar lugnt att vi sa till innan vi åkte att jag följer med lillebror. Till råga på allt så sitter Pappa och gråter och säger att sambon känner sig utanför.
Jag berättar också senare att det är ett tungt arbete psykiskt att ta hand om Pappa och se att han har så ont. Och att den vecka som har gått har varit intensiv och rörig. Och att jag inte skulle orka med att var där så mycket (24/7).
Sent på lördags eftermiddagen så åker jag hem till min lägenhet och när jag kommit hem så ringer Pappas sambo och säger att jag kan ju stanna några dagar. Vid det läget så har jag kvar alla mina saker hos Pappa. (Tack för den) Jag säger att jag hämtar mina saker under söndagen.
Söndag kväll kom jag till Pappa och då visar det sig att Pappa har haft en jobbig dag och att han har svårt att andas. Har någon ringt?! NEJ!!!! Vi jagar tag i kommun sköterskan som har natt tjänst som kommer och ger han vätskeutdrivande och morfin i spruta. Och sambon får ur sig att "vi vet ju inte riktigt vad du har tänkt dig" när jag sa att jag inte menade med att ställa till något utan bara vill hjälpa till. Och att jag kan komma dag tid i stället och utgå ifrån min lägenhet. Då får jag även höra att "det blir jobbigt och jag får inte gjort något i så fall" Det kändes som hon inte vill att jag kommer alls.
Det är min Pappa, han har ingen möjlighet att komma till mig längre så varför ska jag behöva hålla mig ifrån här bara för hans sambo tror att hon gör allt bäst hela tiden? Är det någon som ska ta ett steg tillbaka nu så är det väl ändå hon. Hon ska kunna släppa fram mig och min bror så att vi kan få ta förväl av våran Pappa. Barnen står ändå Pappan närmre än en sambo?! Låt oss ha vår sorg. Klart att hon ska vara delaktig men hon ska inte stå först. Det räcker nu! Hon ska sluta tro att hon är värd mer än mig och min bror!
Jag är arg, ledsen och besviken över det som har inträffat.
Millan
Om någon beter sig så är det väl hon?! Människa till att ha dubbla personligheter. Och svartsjuk.
Sen jag kom hem ifrån Stockholm för att hjälpa till med Pappa så har jag sovit hos Pappa och hans sambo. Att vara runt Pappa har slitit hårt på det psykiska planet för det är hemskt att se den som jag älskar mest ha så ont att han knappt vet var han ska ta vägen. Vi har sovit varannan natt på soffan i samma rum som Pappa för att han lätt skulle kunna få hjälp om det skulle behövas. Vilket det har gjorts ett par gånger i timmen. Vi har försökt få in rutiner och planera måltider ihop för att det dagliga livet ska bli lättare för oss båda två. Och jag föreslog en mexikansk rätt som jag ville laga och hon sa att vi kan ta det på fredag när lillebror kommer och jag tänkte att det kan vi väl. När fredagen kom och jag började plocka fram ur frysen för lunch och middag som hon sa att det fick jag ansvara för. (Hon behövde jobba, vilket inte blev av) När hon kommer så säger hon snäsigt "Vi har annan mat som är mycket äldre och som ska ätas först, du får ta lammfärs och värma ärtsoppa" Och jag sa till henne att i början på veckan så bestämde vi ju att jag skulle få laga den mexikanska rätten. "Det har jag inte alls sagt, du kan ju inte lyssna" får jag till svar.
Efter som läget är som det är så tåras ögonen lite men jag hör bara Pappas röst i huvudet, "Bry dig inte, hon är sån" så jag tänkte att jag gör som hon säger för jag orkar inte tjafsa nu. Jag svalde och försökte låsas som inget, vill inte heller bråka framför Pappa när han är så pass dålig. Dagen gick och jag började laga mat och sen kom lillebror. Vi åt och så satt vi och pratade. Min lillebror säger att han var tvungen att fixa en jobb sak och då passar jag på att fråga om det är okej att jag följer med och han säger att det går bra. Jag tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att umgås lite med lillebror och prata lite inför vårt samtal med Pappa och hans sambo om hur det ska bli när Pappa inte finns längre.
När vi kommer tillbaka så flyger Pappas sambo upp i ansiktet och skriker åt mig "Var fan har du varit?!" Jag svarar lugnt att vi sa till innan vi åkte att jag följer med lillebror. Till råga på allt så sitter Pappa och gråter och säger att sambon känner sig utanför.
Jag berättar också senare att det är ett tungt arbete psykiskt att ta hand om Pappa och se att han har så ont. Och att den vecka som har gått har varit intensiv och rörig. Och att jag inte skulle orka med att var där så mycket (24/7).
Sent på lördags eftermiddagen så åker jag hem till min lägenhet och när jag kommit hem så ringer Pappas sambo och säger att jag kan ju stanna några dagar. Vid det läget så har jag kvar alla mina saker hos Pappa. (Tack för den) Jag säger att jag hämtar mina saker under söndagen.
Söndag kväll kom jag till Pappa och då visar det sig att Pappa har haft en jobbig dag och att han har svårt att andas. Har någon ringt?! NEJ!!!! Vi jagar tag i kommun sköterskan som har natt tjänst som kommer och ger han vätskeutdrivande och morfin i spruta. Och sambon får ur sig att "vi vet ju inte riktigt vad du har tänkt dig" när jag sa att jag inte menade med att ställa till något utan bara vill hjälpa till. Och att jag kan komma dag tid i stället och utgå ifrån min lägenhet. Då får jag även höra att "det blir jobbigt och jag får inte gjort något i så fall" Det kändes som hon inte vill att jag kommer alls.
Det är min Pappa, han har ingen möjlighet att komma till mig längre så varför ska jag behöva hålla mig ifrån här bara för hans sambo tror att hon gör allt bäst hela tiden? Är det någon som ska ta ett steg tillbaka nu så är det väl ändå hon. Hon ska kunna släppa fram mig och min bror så att vi kan få ta förväl av våran Pappa. Barnen står ändå Pappan närmre än en sambo?! Låt oss ha vår sorg. Klart att hon ska vara delaktig men hon ska inte stå först. Det räcker nu! Hon ska sluta tro att hon är värd mer än mig och min bror!
Jag är arg, ledsen och besviken över det som har inträffat.
Millan
Kommentarer
Skicka en kommentar