In till sjukhuset
Jag vet inte riktigt var tiden har tagit vägen sen Nyårsafton. Nu är det snart en vecka sedan Pappa fick åka in till sjukhuset. Precis som jag anade i mitt förra inlägg så blev det. Jag fick ett samtal i från Pappas sambo att nu var Pappa på väg in. Det har varit en mycket omtumlande vecka och detta inlägg lär bli långt.
Jag hann inte tänka ut något Nyårslöfte för 2013. Innan 2012 hann sluta så ringde min mobil och det var Pappas sambo som berättade att hon hade fått ringa efter ambulans till Pappa. Vist hade detta funnits i mina tankar att Pappa skulle behöva åka in. Så det var skönt att kunna lämna över barn och hund innan jag åkte till sjukhuset. Jag minns inte mycket av tolvslaget, det blev nästan blankt och jag var som i en dimma. Men med lugn så fick jag ringa och jaga min bror som jobbade. För det var viktigt att han kom med in till sjukhuset. På vägen in så fick jag ringa runt till Pappas syskon och berätta vad som hade hänt. När jag körde så visste jag inte alls vad denna natt skulle innebära. Var det nu som jag skulle förlora min Pappa?
När jag kom fram till Pappas avdelning så möttes jag av trevliga sjuksköterskor vilket lugnade nerverna lite i alla fall. Under nattens gång så fick Pappa en sockerlösning i dropp. Och det togs prover efter prover. När provsvaren kom tillbaka så visade det sig att Pappa hade en sänka på 380. En frisk människa ligger runt 3-4 och en lättare infektion ligger på 100. Pappa hade även feber som oroade oss alla. Runt 3 tiden på morgonen så kom en läkare in och berättade att det troligtvis rörde sig om en lunginflammation. Han beställde också en röntgen till morgonen. Under natten så pratade pappa osammanhängande men kunde komma på sig själv med att prata om något som inte alls hörde till i sammanhanget. Pappa var mycket svag och flåsade som om han just sprungit ett maraton när han försökte sätta sig upp i sängen. Det gick inte att hjälpa han heller eftersom det är ryggen som är helt slut på han. Jag åkte hem vid 06.10
När jag kom hem så ringde jag runt till Pappas syskon och fick berättat det jag hade fått veta under natten. Och efter det så slocknade jag ganska fort av utmattning. Jag fick sovit ca fyra timmar, när jag vaknade så kunde jag inte somna om igen. Fast jag hade nog behövt den dubbla sömnen. Efter att jag gnuggat sömnen ur ögonen så svarade jag på några sms och skickade ut ett eget "mass" sms till nära och kära som var oroliga. Tack för sms säger jag bara! Det är jobbigt att ringa alla och det tar tid och energi som jag totalt saknade i detta läge. Sen åkte jag mot sjukhuset igen med en liten avstickare till affären för att köpa lite frukost. När jag kom fram så sa jag hej till Pappa men han var väldigt svag och trött så han fick sova och jag passade på att göra lite anteckningar för detta inlägget. Annars skulle jag aldrig ha kommit ihåg allt detta. Röntgen visade att det inte var någon lunginflammation utan vatten i lungorna. Det sattes in en bred antibiotika kur som läkarna hoppades skulle ha effekt för både vattnet och infektionen. Trotts det så steg Pappas sänka senare till 400. Men någon dag senare så sjönk den igen.
Pappa ligger fortfarande inlagd och är inte tillräckligt bra för att få komma hem. Vi väntar och hoppas på att han snart ska slippa vara borta ifrån sin älsklings soffa. Pappa är fortfarande jätte svag, han kan inte riktigt syresätta sig ordentligt så han får lite extra hjälp med syrgas.
Jag satt hos Pappa igår och klappade han, höll han i handen. Och när han skulle byta till natt skjortan så såg jag att även hans bröstkorg är till mesta del skinn och ben. Lika så låren, mina vader är tjockare än Pappas lår. Den synen tog hårt på mig. Det är så läskigt hur snabbt kroppen försvinner. Det finns knappt några muskler kvar.
För att Pappa ska få komma hem utöver hälsan så krävs det en hel del nya hjälpmedel som han ska ha med sig hem. Det är 1 rullstol, 1 rullator, 1 stå-rullator och dusch stol. Som tur är så inser Pappa att han behöver dem. Jag var lite orolig över att han skulle vägra använda dem men än en gång så överraskar Pappa med sin positiva inställning. Och det är skönt. Pappa försöker verkligen hålla humöret uppe fast att han har så ont som han har.
Det finns förstående läkare också som låter Pappa välja fritt vilken dos smärtstillande som han behöver eftersom han känner sin kropp bäst.
De senaste cellgifterna som Pappa har fått i tablettform får han inte ta längre. Eftersom de sätter ner immunförsvaret och på så vis på skyndar förloppet.
Love Millan
Jag hann inte tänka ut något Nyårslöfte för 2013. Innan 2012 hann sluta så ringde min mobil och det var Pappas sambo som berättade att hon hade fått ringa efter ambulans till Pappa. Vist hade detta funnits i mina tankar att Pappa skulle behöva åka in. Så det var skönt att kunna lämna över barn och hund innan jag åkte till sjukhuset. Jag minns inte mycket av tolvslaget, det blev nästan blankt och jag var som i en dimma. Men med lugn så fick jag ringa och jaga min bror som jobbade. För det var viktigt att han kom med in till sjukhuset. På vägen in så fick jag ringa runt till Pappas syskon och berätta vad som hade hänt. När jag körde så visste jag inte alls vad denna natt skulle innebära. Var det nu som jag skulle förlora min Pappa?
När jag kom fram till Pappas avdelning så möttes jag av trevliga sjuksköterskor vilket lugnade nerverna lite i alla fall. Under nattens gång så fick Pappa en sockerlösning i dropp. Och det togs prover efter prover. När provsvaren kom tillbaka så visade det sig att Pappa hade en sänka på 380. En frisk människa ligger runt 3-4 och en lättare infektion ligger på 100. Pappa hade även feber som oroade oss alla. Runt 3 tiden på morgonen så kom en läkare in och berättade att det troligtvis rörde sig om en lunginflammation. Han beställde också en röntgen till morgonen. Under natten så pratade pappa osammanhängande men kunde komma på sig själv med att prata om något som inte alls hörde till i sammanhanget. Pappa var mycket svag och flåsade som om han just sprungit ett maraton när han försökte sätta sig upp i sängen. Det gick inte att hjälpa han heller eftersom det är ryggen som är helt slut på han. Jag åkte hem vid 06.10
När jag kom hem så ringde jag runt till Pappas syskon och fick berättat det jag hade fått veta under natten. Och efter det så slocknade jag ganska fort av utmattning. Jag fick sovit ca fyra timmar, när jag vaknade så kunde jag inte somna om igen. Fast jag hade nog behövt den dubbla sömnen. Efter att jag gnuggat sömnen ur ögonen så svarade jag på några sms och skickade ut ett eget "mass" sms till nära och kära som var oroliga. Tack för sms säger jag bara! Det är jobbigt att ringa alla och det tar tid och energi som jag totalt saknade i detta läge. Sen åkte jag mot sjukhuset igen med en liten avstickare till affären för att köpa lite frukost. När jag kom fram så sa jag hej till Pappa men han var väldigt svag och trött så han fick sova och jag passade på att göra lite anteckningar för detta inlägget. Annars skulle jag aldrig ha kommit ihåg allt detta. Röntgen visade att det inte var någon lunginflammation utan vatten i lungorna. Det sattes in en bred antibiotika kur som läkarna hoppades skulle ha effekt för både vattnet och infektionen. Trotts det så steg Pappas sänka senare till 400. Men någon dag senare så sjönk den igen.
Pappa ligger fortfarande inlagd och är inte tillräckligt bra för att få komma hem. Vi väntar och hoppas på att han snart ska slippa vara borta ifrån sin älsklings soffa. Pappa är fortfarande jätte svag, han kan inte riktigt syresätta sig ordentligt så han får lite extra hjälp med syrgas.
Jag satt hos Pappa igår och klappade han, höll han i handen. Och när han skulle byta till natt skjortan så såg jag att även hans bröstkorg är till mesta del skinn och ben. Lika så låren, mina vader är tjockare än Pappas lår. Den synen tog hårt på mig. Det är så läskigt hur snabbt kroppen försvinner. Det finns knappt några muskler kvar.
För att Pappa ska få komma hem utöver hälsan så krävs det en hel del nya hjälpmedel som han ska ha med sig hem. Det är 1 rullstol, 1 rullator, 1 stå-rullator och dusch stol. Som tur är så inser Pappa att han behöver dem. Jag var lite orolig över att han skulle vägra använda dem men än en gång så överraskar Pappa med sin positiva inställning. Och det är skönt. Pappa försöker verkligen hålla humöret uppe fast att han har så ont som han har.
Det finns förstående läkare också som låter Pappa välja fritt vilken dos smärtstillande som han behöver eftersom han känner sin kropp bäst.
De senaste cellgifterna som Pappa har fått i tablettform får han inte ta längre. Eftersom de sätter ner immunförsvaret och på så vis på skyndar förloppet.
Love Millan
Kommentarer
Skicka en kommentar