Påfrestande

Det är påfrestande att vara runt Pappa, det är inte han som är jobbig utan allt runt omkring. Alla mediciner som ska tas vid rätt tid och mat på fasta tider är jätte viktigt. Vi får väcka Pappa kl sex på morgonen för att han ska ta slemlösande medicin och cortison. Sen måste det gå en timme innan frukost för att Pappa ska få behålla maten. Vid den här tiden så gör vi även ett skift byte mellan den som har sovit vid Pappa eller den som har sovit i sin säng. Efter det så är det resten av morgon tabletterna och frukost. Under förmiddagen så planeras lunch, töms stomin och latetern, skojar till det med Pappa lite men mest så sover han. När kl har hunnit bli 11 så är det dags att ge nästa slemlösande samt påbörja lunchen. Det gäller bara att se till att Pappa får i sig medicinen och inte somnar ifrån den. Vid lunchen så blir det fler mediciner och en efterrätt och sen blir det mer sömn för Pappa. Lite fika och så har snart hela eftermiddagen gått med. Under detta så ska vi se till att han använder sin inhalator 4/dag. Mer slemlösande och påbörjande av kvällsmaten. Tv:n står och går i ett hela tiden. Kvällen tillbringas på soffan och då är han nöjd. Helt otroligt vad en soffa kan betyda, men det är hans bästa vän nu.
Andningen är utdragen och Pappa andas med långa uppehåll, ca 7 sekunder mellan in andningen.
Varför ska det vara så här jobbigt? Och det finns inte mer som vi kan göra än att vänta ut tiden tills allt tar slut.

Jag försöker att andas men det är inte lätt alls. Pappa säger att "Millan du kan inte ana hur jobbigt det är och hur stor smärtan är" och det är helt rätt det kan jag inte. Och inget som jag kan göra för att det ska bli lättare eller göra mindre ont.

Love Millan